Krig och underhållning är två områden som samlar mycket mänsklig energi. Vi är intelligenta och anpassningsbara. Flexibla och kreativa. Men någonstans på vägen så hijackas bra idéer och förvandlas till något de inte var menade till. Om det fanns en mening. Kärnkraft. Intressant idé för energi som distribueras, och kanske ännu mer intressant än energi som fokuseras. Åtminstone i långa loppet. Koestler har en poäng med sin rädsla. Själv föredrar jag att se på möjligheten. Det är ett val.
Ett val som alla kan göra.
Välj att utveckla lösningar som gagnar oss framför lösningar som vi tjänar pengar på. Om du tjänar pengar är det alltid någon som tjänar mer. Huset vinner alltid. Varför satsa på ett spel där du bara kan förlora. Även om du vinner. Spela inte för att vinna. Spela inte för spelets skull. Spela för det du tror på.
Jag tror att människan har mer att bidra med än israeliska runt-hörn-skjutande attack-gevär. Vi är mer än amerikanska bunkerbusters. Vi är mer än al-qaida. Vi är mer än paradise hotel. Vi är mer än vad som måste vara universums största porrdatabas.
Vi är mångfald. Och även om jorden har varit ännu mångfaldigare bara för ett par sekel sen så har vi fortfarande en fantastisk artrikedom. Vi är en levande planet. Vi är vatten, himmel, jord, eld och trä. Vi har en balans, om än ansträngd ibland, men planeten balanserar sig själv även utan människans hjälp.
Vi har skapat verktyg, maskiner, samhällen och sinnen som inte viker förrän de kör in i en vägg. Och väggar är något vi bygger. Vi är osäkra och vill skydda oss. Vi litar inte tillräckligt på våra grannar och medmänniskor. Vi litar inte på livet runt oss. Vi är rädda. Eller snarare – vi söker säkerhet, och för många är avsaknaden av rädsla det samma som trygghet. Om vi lever i en trygghet som styrs av en högre makt, och om det är en makt vi respekterar, så accepterar vi den lättare. Det är här som många gör tankevurpan när dom tar genvägen genom logiken, missar mellansatsen i föregående mening och snubblar sig fram till slutsatsen att respekt är samma sak som rädsla. Respekt för döden, rädsla för döden. Respekt för polisen, rädsla för polisen. Alltid respekt för makten. Men hur används ordet och tanken respekt när det handlar om livet. Och kärleken. Respekterar du både krig och kärlek? Eller är du rädd för båda?
Jag kallar inte ett liv i ett akvarium för trygghet.
Vem vet när man blir bortspolad.
Men förutom väggar är vi även jäkligt bra på att även bygga dörrar. Våra förfäder verkar ha ägnat sig åt något som vi idag skulle kunna klassa som tidelag. Eller? Det är ju lite svårt att veta. Det kanske inte är större skillnad än en hårig dvärg som får till det men en amazon? Men om jag inte tar fel så verkar homo sapiens ha fått till det men en och annan neanderthalare under en period för ganska länge sen. Om det handlade om krigsbyten och sexslavar kan vi bara spekulera om, och det är ju ganska passande för den tid vi lever i. Men tänk om det handlade om kärlek vid första ögonkasten över en fälld mammut? Dom kanske hade känslan av att det kan gå bättre om dom hänger ihop ett tag. Samarbetar. Den tanken är mycket trevligare. Intressantare. Och definitivt mer lovande.
Ja, jag är en optimist.
Vet inte om det nödvändigt, men jag vill bara klargöra att föregående stycke (ovanför den ensamma raden om min optimism) inte bör tolkas som att det är ok att gå ut och sätta på ett får. Om det är uppblåsbart är det ok om än lite kinky. Om det saknas en ömsesidig respekt går det snett. Det är en balans som jag inte ser att ett livs levande och bräkande får har något som helt koncept om. Fåret är bra till så mycket annat. Som att vara ett får och göra får-grejer. Det finns många andra får-grejer som vi kan ha glädje av…
Men, lägg inte fokus på vilken skada du kan åstadkomma med din potential. Därur föds rädslan. Fokusera mer på att bjuda på den. Utveckla den. Hantera den.
Du behöver inte sätta ord på den. Det kan du inte. Ord tynger ner den som ankare.