Black Valley

Känner mig djupt sliten i kropp och själ. Dränerad efter påfrestande arbetsdag och nya hinder på vägen mot den drägligare arbetssituation som måste till. Olle kan bara vara ledig på måndagar på Klöverbacken, och det passar tämligen illa att synka med nya schemaorganisationen på Stenung. Fucking jävla temadagar! Att gå ner till 90 % och vara ledig varannan måndag är inte så lockande… Klämma in 80-procentig lärartjänst på 3 dagar med lektioner känns fan inte heller lockande… Det är läge att prata med DM och SF på Montessori om tjänsten hos dem, och hur 80 % med ledig måndag skulle kunna läggas upp. Torde vara bra mycket enklare att åstadkomma praktiskt på den skolan, dock mer osäkert angående den ekonomiska aspekten hos dem…  

I vilket fall som helst, i den yttre stillheten som råder hemma vänder sig mitt inre ögas uppmärksamt mot personliga tillkortakommanden, hur prestation understiger ambition. Såväl på det privata som det professionella planet. Som pappa, kollega, vän eller blott människa. De flesta dagar, när dagens virrvarr av externa intryck och obalanser börjar blekna, kvarstår mentala skärvor i sinnet från dem. Som om det inte räckte med mina egna inre demoner… vem i helsicke skickade inbjudningskort till fler?  Det är många dagar som jag sätter mig ner och gråter när jag kommer hem. Eller bara lutar mig mot en vägg i ladan och låter fördämningarna som håller undan stormens vågor rämna. Det känns hemskt, men samtidigt sker en förändring i det inre, om än fruktansvärt smärtsam. Spänningar släpper, men det är som att själen krossas en aning av det. En inre emotionell energiomvandling med paralleller hos kärnfysiken. Har börjat förstå att den inte är hälsosam i längden. Som mental radioaktivitet. Att bryta ihop på detta sätt försöker jag spara till tisdagar och onsdagar. Dagar då Olle inte är här. Pratar inte med någon om detta, eller det kanske är inte sant… har nämnt det för Yasser förbigående någon gång.

Har nu i mer än ett år legat runt dubbla KEDS-poängen för vad som anses vara gränsen till utbrändhet. Under de senaste fem åren har jag blivit pappa, genomgått en uppslitande separation, allvarlig depression, medicinerat och gått i terapi, blivit överfallen i mitt arbete, återförenats med kvinnan i mitt liv och sett hur omständigheterna och förutsättningarna har förändrats på revolutionsartat flera gånger. Ingen jäkla kaizen här inte. Jag har helt lagt av med träning och fysisk aktivitet är numera på ett minimum, långt mindre än tidigare även om jag mått dåligt psykiskt under en avsevärd period nu. Har nu dessutom börjat märka hur den kognitiva förmågan reducerats. Både i form av att en eventuell tidigare skarpsinnighet nu har blivit trubbig som en sked, men också i form av svårigheter att mobilisera tankekraft och fokusera den. Som att använda en gammal träslev med grytlapp på handen, till allt. Helt enkelt hjärntrött och upplever det inte längre som ett tillfälligt tillstånd. Är faktiskt riktigt korkad emellanåt. Har även börjat tröstäta, och det funkar som vilken annan drog som helst, det vill säga dåligt i längden. Men, kortsiktigt känns det finemang. I allt kortare tidsintervaller…

Jag förfaller multidimensionellt. Jag gör det rejält men som en jäkla ninja – tyst och ensam i mörkret. Om en människa imploderar i skogen och ingen hör det, gör den något ljud? 

entropin ökar
kropp, själ och sinne skriker
vardagens fysik

Upplever hur trött jag är på att försöka reglera, eller bara få ett bättre grepp om mina tankar. Men, de är som den jämrans 76 mm-slangen med fullt tryck från brandbilen på Kungsängen, dock i ett exponentiellt antal. Kan beskriva de eländiga känslorna på tusen olika sätt, men det verkar jag inte tjäna på. Åtminstone inte så länge jag inte agerar utifrån någon av förklaringsmodellerna. Nog tusan ser jag mönster som behöver brytas. Det verkar som om jag hela tiden letar efter en vägg att stöta emot för att göra riktningsförändringarna genom livet. Som att ta vinkel i fart mot en motståndare på planen i syfte att absorbera energi och använda den till min fördel, fram till nästa nivå. Det som gör det så oändligt mycket svårare nu är att jag haltar mentalt, samtidigt som jag känner att min kropp inte pallar mycket mer… men, likt förbaskat är jag på planen och spelar. För laget. Fyller en funktion. Som i matchen mot Jets. Ingen lagläkare eller coach som kunde ta ett vettigt beslut utifrån riskerna med min skada, trots uttryckta symptom. Odemark bad om ursäkt för det efter matchen, och det var ju dags då…

Hur lyfter man sig själv i skosnörena? Vet inte om det går, möjligtvis med block och talja samt en fast punkt ovanför sig själv… 

Krig och underhållning är två områden som samlar mycket mänsklig energi. Vi är intelligenta och anpassningsbara. Flexibla och kreativa. Men någonstans på vägen så hijackas bra idéer och förvandlas till något de inte var menade till. Om det fanns en mening. Kärnkraft. Intressant idé för energi som distribueras, och kanske ännu mer intressant än energi som fokuseras. Åtminstone i långa loppet. Koestler har en poäng med sin rädsla. Själv föredrar jag att se på möjligheten. Det är ett val. 

Ett val som alla kan göra.

Välj att utveckla lösningar som gagnar oss framför lösningar som vi tjänar pengar på. Om du tjänar pengar är det alltid någon som tjänar mer. Huset vinner alltid. Varför satsa på ett spel där du bara kan förlora. Även om du vinner. Spela inte för att vinna. Spela inte för spelets skull. Spela för det du tror på.

Jag tror att människan har mer att bidra med än israeliska runt-hörn-skjutande attack-gevär. Vi är mer än amerikanska bunkerbusters. Vi är mer än al-qaida. Vi är mer än paradise hotel. Vi är mer än vad som måste vara universums största porrdatabas.

Vi är mångfald. Och även om jorden har varit ännu mångfaldigare bara för ett par sekel sen så har vi fortfarande en fantastisk artrikedom. Vi är en levande planet. Vi är vatten, himmel, jord, eld och trä. Vi har en balans, om än ansträngd ibland, men planeten balanserar sig själv även utan människans hjälp. 

Vi har skapat verktyg, maskiner, samhällen och sinnen som inte viker förrän de kör in i en vägg. Och väggar är något vi bygger. Vi är osäkra och vill skydda oss. Vi litar inte tillräckligt på våra grannar och medmänniskor. Vi litar inte på livet runt oss. Vi är rädda. Eller snarare – vi söker säkerhet, och för många är avsaknaden av rädsla det samma som trygghet. Om vi lever i en trygghet som styrs av en högre makt, och om det är en makt vi respekterar, så accepterar vi den lättare. Det är här som många gör tankevurpan när dom tar genvägen genom logiken, missar mellansatsen i föregående mening och snubblar sig fram till slutsatsen att respekt är samma sak som rädsla. Respekt för döden, rädsla för döden. Respekt för polisen, rädsla för polisen. Alltid respekt för makten. Men hur används ordet och tanken respekt när det handlar om livet. Och kärleken. Respekterar du både krig och kärlek? Eller är du rädd för båda? 

Jag kallar inte ett liv i ett akvarium för trygghet.

Vem vet när man blir bortspolad.

Men förutom väggar är vi även jäkligt bra på att även bygga dörrar. Våra förfäder verkar ha ägnat sig åt något som vi idag skulle kunna klassa som tidelag. Eller? Det är ju lite svårt att veta. Det kanske inte är större skillnad än en hårig dvärg som får till det men en amazon? Men om jag inte tar fel så verkar homo sapiens ha fått till det men en och annan neanderthalare under en period för ganska länge sen. Om det handlade om krigsbyten och sexslavar kan vi bara spekulera om, och det är ju ganska passande för den tid vi lever i. Men tänk om det handlade om kärlek vid första ögonkasten över en fälld mammut? Dom kanske hade känslan av att det kan gå bättre om dom hänger ihop ett tag. Samarbetar. Den tanken är mycket trevligare. Intressantare. Och definitivt mer lovande.

Ja, jag är en optimist.

Vet inte om det nödvändigt, men jag vill bara klargöra att föregående stycke (ovanför den ensamma raden om min optimism) inte bör tolkas som att det är ok att gå ut och sätta på ett får. Om det är uppblåsbart är det ok om än lite kinky. Om det saknas en ömsesidig respekt går det snett. Det är en balans som jag inte ser att ett livs levande och bräkande får har något som helt koncept om. Fåret är bra till så mycket annat. Som att vara ett får och göra får-grejer. Det finns många andra får-grejer som vi kan ha glädje av…

Men, lägg inte fokus på vilken skada du kan åstadkomma med din potential. Därur föds rädslan. Fokusera mer på att bjuda på den. Utveckla den. Hantera den. 

Du behöver inte sätta ord på den. Det kan du inte. Ord tynger ner den som ankare.

Alright, utöver att bilen ska in till bilneurologen imorgon så har jag nu en tidsbokning för covid-19 provtagning kl 08:40. För många konstigheter med kroppen på sistone som känns för långsökta att koppla till en borderline-utbrändhet. Fick bland annat tillbaka analysresultatet för brunnsvattnet tidigare i veckan, och samtliga värden låg väl inom samtliga toleranser och gränsvärden. Den metalliska doft med en touch av svavel som jag vid flera tillfällen har känt under de senaste veckorna från kranvattnet gick inte på något sätt att härleda till den kemiska analysen av detsamma. Jämförde med analys från i våras och värdena var läskigt stabila… Så, med tanke på att ingen annan som varit i kontakt med brunnsvattnet har delat min uppfattning så lutar det ju åt att något är vajsning med mitt doftsinne. Corona-check på det. Sedan är det ju illamåendet under de senaste dagarna, något som jag känner igen från i våras (till skillnad från grejen med luktsinnet). Och en inte försumbar frekvens på tillfällen med rethosta den senaste tiden kanske inte bara kan kopplas till en dammig lada… Min hjärntrötthet, på gränsen till imbecill, samt de inre chi-poolernas motsvarighet till Aralsjön förbättras väl knappast av en eventuell ny släng av ett pandemiskt virus. Ärligt talat, nu går jag och lägger mig. Det blir en tidig morgon imorgon, även om jag inte ska till jobbet…

Idag var det fördjupningsdag, åtminstone eftermiddag, för vårt lärarlag. Intressant erfarenhet ur många perspektiv. Undrar om jag inte bevittnade en individuell anpassning för en lärare i vårt arbetslag… Efter förra veckans medarbetarsamtal med rektor och 90 minuters ventileringen av den mentala överbelastningen + efterföljande psykosomatiska symptom, med arbetsplatsen som understruken och konkret orsak, vore det ju ett tecken på lyhördhet inför en högstadielärare som erfarit havererad generator och djupurladdat batteri de senaste veckorna, en beskrivning som kan användas simultant för både C30n och mig själv. Tack, Universum, för att du gör viktiga lektioner mer lättillgängliga för puckon som mig. En sak som oroar mig dock är att laddningslampa och varningstriangel fortfarande tänds punktligt efter två minuter, ackompanjerat av ett meddelande som upplyser mig om att elsystem bör undersökas av någon som har koll. Alltså inte jag i skrivande stund.

Så, nu på fredag lämnar jag in bilen hos en elektronisk bilneurolog i Kungälv på morgonen och nästa vecka ska jag prata med min hjärnskrynklare i Göteborg. Underhåll och reparation. Det är en hård Värld. Men den är rätt så vacker i rätt ljus.

…en klok person skrev en gång för många år sen att “när du kommer i en skymd situation – förflytta dig! “. Detta har varit den senaste tidens målsättning för att hitta lämplig väg framåt. Hade vi varit i rymden, vilket vi faktiskt är, handlar det om att skapa balans i ett nytt solsystem. Två stjärnor, med egna respektive planeter och månar, har till slut hamnat i en nära ömsesidig omloppsbana kring varandra. Då kan det knaka både i skal och inombords på en åldrande man. Men, jag rör mig ännu.